En del av mitt liv

Vad gör man när man inser att man verkligen inte har någon?
Well.. Jag har alltid haft det svårt att skaffa vänner enda sen jag var liten. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig men jag antar att det har mycket med mobbningen att göra och sen har jag alltid vart en ensam varg. Kanske för att jag aldrig passade in i min klass, jag var alltid annorlunda och umgicks hellre med äldre än dem i min egna ålder.
(Jag som 6år)
Jag minns när jag gick på fritids i ettan(?).. Jag fick alltid låna fritids lärarens telefon så jag kunde sitta och spela snake istället för att springa runt och leka som resten av gruppen. Eller så kollade jag på medans killarna satt med sina gameboys och spelade pokémon. Jag minns att jag alltid ville ha ett men fick aldrig något för min mamma..
Jag tror att mobbningen har gjort mig väldigt osäker vilket finns kvar än idag automatiskt eftersom den pågått så länge, jag kan lixom inte skilja på skämt eller allvar.
Jag tror att alla jag träffar bara vill lura mig eller inte tycker om mig, snackar skit om mig bakom ryggen på mig eller att dem jag umgås med egentligen inte vill vara med mig och längtar tills jag ska gå..
Jag vill inte
Jag tänker mer på andra än vad jag tänker på mig själv.. Jag tycker att jag kämpar så mycket men jag aldrig att jag får så mycket som jag vill ha tillbaka. Det gör mig ledsen och det sätter igång tankarna och jag blir helt ur balans.

Mobbningen för mig började i tvåan och fortsatte ända ut till nian. Det handlade hela tiden om mitt utseende, jag var tjock, jag var ful, jag var emo osv osv.. Jag kunde få höra mitt i korridoren att jag behövde banta eller att jag tog upp hela gången med mitt fläsk.. Nu när jag tänker på det låter det bara komiskt men det tog verkligen på en.
Jag kämpade verkligen igenom hela nians gång, jag skolkade som aldrig förr och jag gick på samtal hos sjuksyster vilket jag hatade eftersom jag grät så dant. Det finns så mycket känslor inom mig och jag inte kan hantera och jag bara gråter hela tiden..
Om det var någon lektion jag hatade så var det spanskan. Det var den lektionen det var som stökigast och då folk utanför min klass som var värst hade chansen at mobba mig. Tillslut fick jag tillåtselse av rektorn att inte behöva gå på den lektionen så jag slapp dem.
Eftersom jag höll på att gå ur nian så skickade de mig till bup istället så de kunde hålla koll på mig under en längre tid. Jag bestämde mig för att vara helt tyst. Jag sa ingenting eftersom jag visste att jag bara skulle börja gråta. Jag tyckte endå att det var skönt att sitta där för det handlade om mig. Jag fick uppmärksamheten, allt handlade om mig. Men jag har inte vart där sen det blev sommar stängt, jag ville gå dit men min mamma fixade aldrig en ny tid till mig.. Jag antar att hon tyckte det var jobbigt att gå dit..

För mig handlar egentligen allting om min vikt. Samtidigt som jag skickades till bup så fick jag en tid till en dietist där man kom fram till att jag egentligen inte äter nå fel alls utan bara lite för mycket och så rör jag på mig för lite.
Jag föddes musklad som sen i sin tur blev till fett när jag började i skolan och satt för mycket istället för att aktivera mina muskler.. Det är därför jag är så "fet" över hela kroppen. Inte bara om magen..
Idag har en hel del tankar om min kropp försvunnit men ibland dyker dem upp från ingenstans då jag nästan övertalar mig själv att gå in till toaletten och spy upp allt jag precis ätit till att äta ingenting alls.

Jag har övervunnit tankarna om att jag är ful, jag vet att jag inte är ful. Alla mina fel sitter på min kropp. Jag hatar den. Jag vill inte ens gå ner mycket i vikt heller för den delen.
Jag vill rasa i vikt för att visa att jag kan. Men jag är helt enkelt för beroende av mat.
Det är så sjukt, hela mitt humör kan rasa pgr av en måltid. Men jag antar att det är på grund av att det är den enda lyckan jag har och alltid har haft i mitt liv.. Det är så enkelt att få tag på.
Visst jag har haft två bästa kompisar i mitt liv, men ingen av dem finns kvar hos mig längre. När vi började i gymnasiet försvann dem och hittade andra att var med. Men jag som verkar ha social fobi.. Är för det mesta hemma nu varje kväll, varje helg.

Jag är snart 17 år. Klart att jag känner att jag verkligen inte har något liv.. Allt jag vill ha är en äkta bästa vän igen som alltod ställer upp och som du vet uppskattar ditt sällskap så jag slipper sitta hemma ensam varje kväll..

Kommentarer
Postat av: jewelry and agony

oj det hade jag aldrig gissat, du som är så supervacker så man tappar hakan!

2012-03-27 @ 23:20:27
URL: http://jewelryandagony.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback